Det är fascinerande hur mycket man kan förstå om en människa utan att ens vara i samma rum. Jag har hört det sägas att videomöten inom vården är opersonliga, men jag håller inte med. Visst, jag kan inte lägga mina händer på en ömmande muskel eller känna hur en led rör sig, men videokonsultationer ger något annat: en möjlighet att lyssna på riktigt. För om det är något jag har lärt mig i mitt yrke, så är det att lyssnandet är en av våra viktigaste färdigheter.

Anamnesen – grunden för allt

När jag möter en patient via video börjar jag alltid med det mest grundläggande – deras berättelse. Hur började smärtan? Var den plötslig, som en blixt från klar himmel, eller smög den sig på under veckor? Gör det mest ont när du rör dig eller när du är stilla? Hur känns det på morgonen efter en natts vila, och hur känns det på kvällen efter en dag av aktivitet? Dessa frågor är inte bara till för att stilla min nyfikenhet – de är nycklar som öppnar dörrar till förståelse.

Jag frågar också om deras liv. Vem är de, och vad gör de? Kanske är det den stillasittande programmeraren som alltid sitter med benen i kors, eller föräldern som leker häst för sina barn varje kväll. Kanske är det träningsentusiasten som gör 500 situps varje dag, eller målaren som har spenderat de senaste veckorna med att stå på en stege och nå taket. Deras svar ger mig ledtrådar – vilka muskler de belastar, vilka leder som är mest utsatta.

Anamnesen, eller sjukdomshistorien, är grunden för all diagnostik. Faktum är att forskning visar att en noggrant insamlad anamnes leder till rätt diagnos i majoriteten av fallen, även utan fysisk undersökning (ekg.nu). Och det bästa är att den fungerar lika bra, om inte bättre, via video. Där kan vi prata ostört, patienten i sin bekväma miljö och jag i min, med fokus på att förstå deras berättelse.

Att tolka sannolikhet – och risken att ha fel

Sannolikhet är en viktig faktor i diagnostik. De flesta människor är vanliga, med vanliga liv och vanliga problem. Om någon beskriver symtom som stämmer överens med ett tillstånd som är vanligt, då är det troligt att det är just det. Men diagnos handlar inte bara om att hitta rätt etikett – det handlar också om att förstå riskerna. Vad är det värsta som kan hända om vi börjar behandla utifrån en preliminär diagnos som visar sig vara fel? Oftast är svaret: inte särskilt mycket. Och just den insikten gör det möjligt för oss att våga testa behandlingar och följa upp – något som också fungerar utmärkt via video.

Frågor som leder framåt

Att diagnostisera handlar inte bara om vad jag frågar, utan också hur. Jag använder ofta sokratiska frågor – öppna, utforskande frågor som får patienten att reflektera över sin situation. "Vad tror du själv att det här beror på?" "Vad har du märkt hjälper eller förvärrar?" Genom att ställa rätt frågor kan jag inte bara förstå deras problem bättre, utan också få dem att själva bli aktiva i processen. Det är inte jag som ska lösa deras problem ensam – vi gör det tillsammans.

Videons styrkor – och svagheter

Självklart har videomöten sina begränsningar. Jag kan inte känna på en svullen led eller testa en muskels styrka med händerna. Men de har också styrkor. Jag ser hur patienten rör sig i sin hemmiljö, på den där stolen som de sitter på varje dag eller under de omständigheter som bidrar till deras problem. Och jag kan följa dem över tid utan att de behöver resa långa avstånd.

Att våga lita på berättelsen

I slutändan handlar diagnostik, vare sig den sker fysiskt eller via video, om att våga lita på patientens berättelse. Att lyssna noga, ställa de rätta frågorna och använda min erfarenhet för att tolka deras svar. Och även om jag ibland saknar att lägga händerna på en ömmande muskel, har videomöten gett mig en ännu djupare respekt för den mest grundläggande delen av vår profession: att möta människan, höra deras berättelse och hjälpa dem vidare.