Ett av de mest utmanande, men samtidigt viktigaste, uppdrag vi har som legitimerad vårdpersonal är att veta när vi inte ska ingripa. Det kan handla om att erkänna våra egna begränsningar, att säga nej till en behandling som vi vet inte kommer göra nytta, eller att ha modet att hänvisa vidare. I en värld där vård ofta förväntas vara omedelbar och handlingskraftig, kräver det både kunskap och integritet att säga: "Det bästa för dig just nu är att vi avvaktar." Gränserna för vår egen kompetens Som legitimerad personal har vi en skyldighet att känna våra egna begränsningar. Vår legitimation är inte bara ett bevis på vår kompetens – den är också en garanti för att vi vet när något ligger utanför vårt område. Det är inte alltid lätt att erkänna detta, varken för oss själva eller för patienten. Men att säga: "Jag kan inte hjälpa dig, men jag vet vem som kan," är ett av de mest professionella beslut vi kan fatta. I den privata vården är det ännu svårare. Här handlar det inte bara om att dra en

Vi är många som fastnar där – vid skrivbordet. Timme efter timme, krökt över tangentbordet, stirrandes på skärmen medan axlarna kryper upp mot öronen och ländryggen långsamt protesterar. Plötsligt har en hel förmiddag gått och kroppen känns som ett skrynkligt gammalt papper. Som fysioterapeut möter jag ofta de här problemen. Ont i nacken, spända axlar, molande ryggvärk – en verklighet för många. Men vet du vad? Det finns en enkel lösning: pausträning. Små rörelser som gör stor skillnad. Vi är inte skapta för att sitta still Människokroppen är designad för rörelse. Våra förfäder jagade, samlade och rörde sig konstant. Att sitta still i timmar är en modern företeelse – och våra kroppar protesterar. Forskning visar tydligt att långa perioder av stillasittande ökar risken för rygg- och nackproblem samt allmän stelhet (Parry et al., 2019). Men det är inte bara muskler och leder som påverkas. Stillastående blodcirkulation kan öka risken för hjärt- och kärlsjukdomar samt metabola sjukdomar so

Vi lever i en tid där digitala lösningar genomsyrar nästan allt vi gör, och fysioterapin är inget undantag. Videomöten har blivit ett naturligt inslag i vår vardag, både för att möta patienters behov och för att skapa en flexibel vård. Men frågan är: hur behåller vi kärnan i vårt arbete – att möta människan, inte bara patienten – när vi arbetar via en skärm? Jag har funderat mycket på det här. I det fysiska mötet finns kroppsspråk, närhet och möjligheten att använda händerna som verktyg. Men över video handlar det om att förstärka andra färdigheter: förmågan att lyssna, att skapa tillit och att förmedla kunskap på ett sätt som verkligen når fram. Det pedagogiska uppdraget – grunden för vårt arbete Som fysioterapeuter har vi inte bara rollen att behandla, utan också att utbilda. Vår uppgift är att hjälpa människor förstå sin kropp, sitt tillstånd och sina möjligheter att påverka situationen. Det här pedagogiska uppdraget är en av de mest givande delarna av mitt arbete. Att se en patient

När någon vrickar foten är det nästan reflexmässigt att greppa efter en ispåse. Det känns som en självklar del av skadehantering – från vardagsmotionärer till proffsatleter. Men hur mycket vet vi egentligen om isens roll vid akuta skador? Är det fortfarande det bästa sättet att främja läkning? Faktum är att vår syn på hur vi behandlar skador har förändrats avsevärt de senaste decennierna, i takt med att ny forskning har utmanat gamla sanningar. En kort historia om is och skador Det var 1978 som Dr. Gabe Mirkin introducerade RICE-akronymen: Rest, Ice, Compression, Elevation. Tanken var att minska inflammation och på så sätt påskynda läkningsprocessen. RICE blev snabbt standarden för skadehantering, och under åren utvecklades konceptet till PRICE (där P står för skydd) och senare POLICE (Protection, Optimal Loading, Ice, Compression, Elevation). Men varför ändrades det? Forskning visade att "optimal loading" – lätt mekanisk belastning tidigt i läkningsprocessen – främjar cellregeneration

Som fysioterapeut har jag sett det om och om igen: två patienter med samma diagnos, samma behandlingsplan och samma förutsättningar, men med helt olika resultat. Varför? Svaret handlar ofta om något som kanske låter abstrakt men är otroligt kraftfullt: self-efficacy – tron på sin egen förmåga att klara av en uppgift eller utmaning. Vad är Self-Efficacy? Begreppet self-efficacy myntades av psykologen Albert Bandura (1977). Det handlar om övertygelsen att man kan utföra handlingar som leder till önskade resultat. I rehabilitering innebär det att patienten tror på sin egen förmåga att följa träningsprogrammet, hantera smärta och göra de förändringar som krävs för att återfå funktion. Self-efficacy påverkar allt från hur mycket ansträngning en person lägger ner på sin rehabilitering till hur de hanterar motgångar. Och här kommer det viktiga: Self-efficacy är inte statiskt – det går att träna upp och förbättra, precis som en muskel. Self-Efficacy i Rehabilitering En patient med hög self-eff

Som vårplanerare på ett försäkringsbolag är det avgörande att välja rätt vårdgivare för kunder som drabbats av problem från rörelseapparaten. Målet är att säkerställa att behandlingen inte bara lindrar smärta snabbt utan också hjälper kunden att återhämta sig på lång sikt. Dessutom ska behandlingarna vara kostnadseffektiva för försäkringsbolaget. Forskning visar att den mest effektiva långsiktiga behandlingen för många muskuloskeletala problem är rehabiliterande, aktiv träning. För att verkligen förstå vilken behandling som ger bäst resultat, är det viktigt att jämföra passiva behandlingsmetoder – som TENS, akupunktur, naprapati och kiropraktik – med mer aktiva, specifika behandlingsformer, som träning baserad på metoder som Sahrman. Passiva Behandlingar: TENS, Akupunktur och Manuell Behandling Passiva behandlingsformer fokuserar på att lindra smärta genom externa interventioner, utan att aktivt engagera patienten i sin rehabilitering. TENS (transkutan elektrisk nervstimulering) är en